serafinaemma

Känns som om jag aldrig kommer bli frisk. Varje gång jag står på benen är det något som fäller mig igen och jag hamnar på dåliga banor ännu en gång. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag är ändå fast i en kropp jag inte trivs med, en personlighet som jag hatar. Det låter så jävla lätt, att ändra på sig. Att bli den man vill bli. Men "old habits die hard" är ett väldigt sant ordspråk. kommer ihåg en gång när jag pratade med min syster om ett problem jag hade, och hon sa att jag måste ändra på mig. "Man kan ju inte ändra på den man är" säger jag, då svarar hon att det kan man visst de. Och sen dess har jag försökt ändra på mig, men det går inte. Det sitter i ryggmärgen. Det har blivit en vana att trycka ner mig själv varje gång jag mår dåligt, att på något sätt till och med straffa mig själv. Jag vill inte leva ett destruktivt liv men vad gör man när man jämt och ständigt har dödslängtan? Varje gång jag kommer hem från östra med stygn på armen känner jag mig nästan stolt, ännu en gång har jag lyckats straffa mig själv för den vidriga personen jag är. Samtidigt känner jag mig så jävla ledsen, både för att jag inte bara avslutade jobbet och tog död på smärtan en gång för alla, och för att jag ärrat min kropp ytterligare en gång.  Ärren är så tätt inpå varandra nu att jag nästan inte lyckas hitta rent skinn att sära på. Jag vill inte leva såhär. Vill va frisk och må bra, leva ett normalt liv och dö när jag är gammal och grå, inte jämt och ständigt sväva mellan liv och död. Det enda som har hållt mig vid liv hittills är hopp, och jag håller på att förlora det också. Jag är rädd för mig själv, vad jag är kapabel till att göra. Jag lyckades inte behålla killen jag älskar mer än allt annat ens i två ynka år. Nu sitter jag här med ett söndertrampat hjärta och drogerna är min enda vän. Jag söker inte självömkan, jag söker befrielse. Vill inte leva mitt patetiska liv längre.