Varje gång är som den första gång vi sågs
Du kommer aldrig komma över en människa helt och hållet. Inte om den personen en gång i tiden betytt väldigt mycket för dig. Han/Hon kan få en annan plats i ditt liv, men kommer aldrig försvinna helt. Om det så varit din bästa vän eller en person du varit kär i, så kommer den alltid vara en stor del av dig. Min syster berättade en gång för mig om sin första kärlek. Hon var helt såld i honom, och det var en kille som inte direkt är en mors dröm om man säger så. Och hon har absolut inga känslor kvar för honom, det var jättelängesen hon hade det också. Idag är hon förlovad och har det bra med sin sambo, men en dag träffade hon på sin gamla kärlek, och hon berättade för mig att hon blev lika yr som hon brukade bli varje gång hon såg honom innan.
Men det betyder ju absolut inte att hon fortfarande är kär i honom, bara att han har en väldigt speciell plats i hennes hjärta. Tror jag. Och så är det nog, en speciell person kommer alltid betyda lika mycket fast på olika sätt, vare sig det är idag, imorgon eller om tjugo år.
Jag har stött på en gammal bästa vän några gånger. Vi har inte varit vänner på flera år nu. Ändå blir jag helt... hur ska man förklara? Jaa, jag blir inte mig själv i hennes närhet. Jag vill helst springa därifrån. Jag vet inte hur jag ska bete mig eller agera. Och jag kan komma på mig själv med att tänka ibland, skulle hon göra så som jag gör just nu om hon vore i min situation? Eller när jag ska klä på mig, skulle hon ta på sig detta?
Sen finns det folk jag aldrig tänker på längre, men då blir det nästan värre. För stöter jag på dom slår det emot mig som en bomb. Shit, vi bor egentligen inte i en stor stad, vad ska jag göra nu?
Och att försöka hålla sig borta från någon man har känslor för är så jävla meningslöst, för hur lång tid det än tar mellan tiden ni träffade varandra på, så kommer det alltid vara samma sak. Han/hon kommer alltid få ditt hjärta att slå ett extra slag, och du kommer alltid vara extra lycklig när du är med just honom/henne.
Men jag är riktigt glad över att jag har blivit förälskad på ett sunt sätt denna gången. Mina andra förälskelser har varit riktigt osunda faktiskt. En sån där tonårskärlek, där du inte kan vara utan just den personen en enda sekund, då du tänker på just honom hela tiden och att du bara dör om han inte känner detsamma.
Den här gången känner jag mig trygg istället, jag är trygg med honom, i hans närhet, och jag är trygg i att han bara är min och ingen annans. Jag är trygg i att inte få panik om vi inte pratar på någon timma för jag vet att han finns där ändå. Han är så otroligt gullig mot mig, så mycket bättre än vad jag förtjänar. Jag har aldrig haft en kille som behandlat mig bättre. Jag får godmorgon och godnatt sms varje dag, det första han gör på morgonen och det sista han gör på kvällen. Han är riktigt underbar min fina pojkvän.
Så hur mycket dom förra personerna än kommer betyda för mig så struntar jag i det, för jag vet att det här är på ett annat sätt, mer på riktigt.
Jag vet att jag alltid kommer få lite svårare att andas just när jag ser min förra bästa vän eller killen jag spenderade alla hjärtans dag med som kändes som en evighet sedan, men so what?
Jag har bästa vänner nu som behandlar mig dubbelt så bra, och vice versa. Och jag har en pojkvän som är bättre än alla andra killar tillsammans.
Så jag kan vara lycklig, vilket jag också är!
"Before you, my life was like a moonless night. very dark, but there were stars- points of light and reason... And then you shot across my sky like a meteor. Suddently everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty. when you were gone, when the meteor had fallen over the horizon, everythign went black. Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light. I couldn't see the stars anymore. And there was no more reason for anything"
