Dagen jag träffade dig föll årets första snö
Det var en sen kväll i December. Jag minns fortfarande vad du hade på dig, hur du doftade och hur du tittade mig. Borde jag satt upp håret? Valde jag fel skor? Det var den 18 december. Det var mörkt. Det ända som lyste var lamporna längst gatan och dina blåa ögon. Dina blåa vackra ögon som fick varenda hårstrå på min kropp att stå upp. Du drog dina fingrar genom mitt hår. Viskade lite för högt om hur vacker jag var. Jag hörde hur mina vänner stod vid hörnet och fnittrade. Jag minns hur jag knappt kunde stå på mina ben. Hur mina händer skakade. Kommer du ihåg hur jag fick stå på tå för att kyssa dig? Du var längre än vad jag trodde. Kommer du ihåg hur du sa att jag rodnade? Fan. Jag som hade envisats om att jag aldrig rodnade. Jag hade ju aldrig rodnat förut.
Ni vet alla de där smsen man sparar för att läsa om och om igen. När klockan slår på 00.00 och man önskar sig tretusen gånger att man ska få honom. Fast det händer ingenting. Jag minns hur jag ringde för att lyssna på hans röst innan jag somnade. Jag ringde och sa ingenting. Bara lyssnade. Jag var en oönskad vän. En oönskad vän som inte fick ringa. Vi som hade pratat i timmar för länge sedan, och jag som hade telefonfobi. Ni vet när man ser honom på stan. Och man bara springer. Springer lite för snabbt, omedvetet. Hjärtat slår så snabbt så att man tror att man ska dö. Benen börjar plötsligt vika sig. Och varför skakar mina händer? Varför måste jag gå förbi det där förbannade stället hela tiden när jag vet att han är där?
Kommentarer
Trackback
